Min favoritkänsla, den som briljerar och står högst upp i rang, är inspiration. Att känna sig inspirerad. Det ligger mycket i den känslan. Positiva förväntningar, glädje, nyfikenhet och sådär exakt tillräckligt med nervositet som behövs för att driva en framåt men inte få en att haverera. Att känna sig inspirerad kommer inte nödvändigtvis ur en fantastisk retorikers brandtal på olika Gustav Adolfs-torg runt om i landet, utan från människor i min närhet och deras ord, om de så handlar om hur man bakar paj eller räddar liv. Om man tar orden och sätter dom i en snäll kontext, låter dom stanna där, uppstår ofta väldigt bra grejer. Att va i känslan påminner ibland om ett rus. Det håller i sig intensivt under en kortare period. Ibland med baksmälla och ifrågasättande men ibland fredligt och lugnt efter några andetag och ett glas vatten. Ofta styr ju dagsformen det där. Känslan tänker jag kommer med stor sannolikhet från åren i ideella organisationer. Det var mycket pepp. Mycket tro på att kunskap förändrar och att de är möjligt att besegra det där som är så långt borta. Att man, oavsett vad, alltid var expert på sin egen situation. Det födde viktiga egenskaper... som att ibland vara allt för naiv i sitt tänkande, diskutera med människor på vägen och att humor är ett grymt verktyg. Dom åren är länge sen, men gav fina och viktiga minnen. Jag var med och arrangerade många manifestationer då. Idag manifesterar jag helt andra saker.