I min klädkammare
I helgen har jag försökt bokstavligen äta upp all den d-vitamin som solen sparsamt bjudit på. Helt plötsligt igår tvingades jag kisa för att se när jag var ute och gick. Och till det hör att jag plötsligt såg att färgen på huset mittemot inte är grått, den har en färg. Lyrisk och full på d-vitamin bestämde jag mig därför idag för att plocka med allt det där som jag skjutit på i några månader. Klädkammaren var ett sånt exempel.
I klädkammaren hittade jag mig själv bland alla kartonger och kläder. Där finns också en låda med saker från mitt flickrum. En känd tanke för mig gör sig påmind om att jag är på jakt efter någon vardag. För någon vardag tycker inte jag att jag haft de senaste fyra åren. Det har bara känts som "i-väntan-på-något-annat". Vilket är synd. Det är nog bara mina högflygande tankar på vad en vardag är och vad den ska innehålla som gör att det låser sig för mig. Därför känns det alltid som att mina lägenheter jag bott i genom åren aldrig blivit riktigt hemtrevliga, eller sådär skönt vardagliga som man tä. Lägenheten har ju bara väntat på att få tömmas och bli lämnad igen. Och jag med den. Jag är så dålig på att vara i nuet. Vad nu det innebär.
Jag känner mig som en multimiljardär när jag pekar på alla komponenter jag vill ska bära min vardag.
Jag längtar efter något annat. En känsla tror jag. När jag har den kommer allt vara bra, tänker jag.
Nu är kaffet klart.