Feliz pascua
Jag har firat påsk i år genom att inte fira påsk.
Jag har inte gjort den sedvanliga hemvändar-resan till ön, inte heller har jag ätit ägg. Det skymtar ingen kyckling i fönstret och kvasten står i klädkammaren. Hucklan är i tvätten. Jag känner mig lika kritisk och provokativ mot världen som när jag var 15 år.
Jag har en idealiserad bild av mina högtider .... kravlöst, vin, ett fårskinn, spel och viktigast av allt goa människor. Sen är jag nöjd, tänker jag. Påsk kan vara att packa och dra, eller att välja något annat. Andas annan luft och kapa sitt hår. Låta impulser styra så långt att du inte hinner med. Leva i andetaget. Sitta på en buss och hoppas på regn (för musiken låter bäst då). Det kommer många och nyare påskar: för den som tror - för att en viss man behöver återuppstå, och för en annan ägg och ledighet.
För 5 år sedan, vid den här tiden på året, var jag i Chile. Katolicismen gav mig ett helt annat påskfirande än vad jag var van vid. Min värdmamma hade affischer med påven uppsatta varstans i huset. Det fanns inga påskägg och gula kycklingar. Det fanns tro, sorg och hopp. Kyrkan i staden samlade alla invånare. Det var väldigt stämningsfullt. På tvn visade man imponerat upp scener ifrån Filippinerna där en årlig tradition är att människor, för att på riktigt känna med sin tro, följer samma ritualer om korsfästningen som man känner till för att känna samma lidande.
Okej, så mitt 17-åriga naiva jag fick mig en tankeställare. Det gjorde mig nyfiken, men också totalt förvirrad över alla våra olikheter i våra likheter. Och en ännu större förståelse för hur min världsbild varit så jäkla begränsad av östersjön i hela mitt liv, och då inte bara ifråga om hur vi firar påsk... utan allt som rör livet egentligen. Normer, familjesammansättningar, livsmål, önskningar och allt därtill.
Ibland kan jag känna den begränsningen även idag. Och då kan det vara ok att bara packa och dra. Och inte äta ägg.