Paradoxer
I fyra år har jag, uppskattningsvis 3-4 gånger per år, haft problem med mina visdomständer. En omgång smärta och värk varar i typ en vecka. Under den veckan sjunker mitt allmäntillstånd ner till 3 på en 10-gradig skala. Precis som när jag blir förkyld tycker jag att allt suger och det är som att lägga på ett grått filter över allt jag ser och gör. Det här låter ju väldigt tråkigt och det är det också! Men så tar jag en värktablett och för några timmar stiger allmäntillståndet till en skapligt stabil 5-6. Och utan den pausen hade det ju varit ännu tråkigare och gråare. Dessutom blir jag ju påmind om att jag snart är tillbaka på banan.
I min telefon finns just nu en anteckning.
I min telefon finns just nu en anteckning.
Där har jag stolpat upp alla biverkningar jag känt av genom min nya medicin. En av dom är försämrat minne, varför också den här anteckningen överhuvudtaget existerar. Så att jag ska minnas fråga om det här. Stundtals är jag väldigt kritisk mot medicinering överhuvudtaget. Är det detta som är medicineringens paradoxer: det ska göra ont för att det ska bli bra? Vi snackar onormala muskelrörelser, ökad hjärtrytm, konstiga drömmar, irritation, dimsyn, feber, störningar i tal och språk... för att nämna några. Därtill hör ju också felmarginalerna - medicinen kanske inte funkar.
När jag ser vad jag skriver undrar jag varför jag i hela världen fortsätter ta den här medicinen. Sen tänker jag på värktabletterna jag tar för tanden. Utan dom hade ju inte fått vila från tandvärken.
Möjligheten till tillfrisknande är avsevärt svårare för personer som kämpar med det mentala och inte med ett brutet ben. Inte för att ett tillfrisknande inte är möjligt, utan för att förutsättningarna redan från början är präglade av den mentalitet som råder kring psykisk (o)hälsa.
Faktum är att jag inte för en sekund hade tvekat på att käka antibiotika om det hade behövts för att bli fri en halsfluss. Varför tvekar jag då nu?