Utom räckhåll
Jag ska snart ta farväl av en kär person till mig.
Vissa saker i livet är ofrånkomliga. Det drabbar oss alla. Hinner ifatt oss, kommer aldrig lägligt, ibland mer förståeligt och ibland helt oförklarligt.
Jag har aldrig varit riktigt nära död.
Men jag minns när jag var 5 år gammal. Min mamma kom i vanlig ordning hem ifrån jobbet, men den här dagen berättade hon att en person hade gått bort. Jag bröt ihop totalt... katastrofen var ett faktum. Jag blev tillsagd att jag inte ens kände personen, om ens träffat honom. Det fanns därför ingen anledning för mig att vara ledsen. Sen dess har död varit något som är väldigt långt borta, det har inte funnits i min närhet. Ändå har jag ju varje dag på ett eller annat sätt varit omgiven av det, genom andra människors sorg eller medias rapportering. Men jag har, som så många andra, hållit det på ett avstånd utom räckhåll.
Vid ett tillfälle under min utbildning hade vi ett moment som handlade om människor i kris. Vi talade specifikt om människor i sorg. Att mista någon. Klassen vred mycket på sig. Vi konstaterade för varandra att död var jobbigt, känsligt och inget man egentligen ville prata om. Det jinxades, knackades i trä och ströddes peppar över axlar i samband med dom här föreläsningarna. Allt för att undvika och slippa tänka på det där som inte får hända.
Undra vad det är som gör det så svårt för oss människor att tala om död. Jag gillar det inte heller. Hoppar gärna det. Men tänker att som med mycket annat här i livet så brukar saker kännas bättre, och attityder i samhället kan också förändras genom att prata om det vi faktiskt inte vill prata om.
Lite så kanske.
Vägen till Brissund i somras
