Tidsblock och svängningar
Igår när jag satt och förberedde inför dagens presentation hade jag svårt att samla ihop någon slags enhetlig bild av mig själv. Jag landade istället i 4 olika perioder i mitt liv som bäst förklaras genom att vara tidsblock. Dem har löst av varandra, gått lite in på varandras område men för det mesta varit väldigt koncentrerat. Allt eller inget, svart å vitt. Jag sammanfattade dem lite snabbt i ett tidigare inlägg som fotboll, ideellt engagemang, "rebell" med ångest och universitetsstudent. Kontentan av samtliga är att de alla spelat en oerhört viktig roll för hur jag ser på mig själv idag. Det finns dåliga och bra saker att hämta ifrån samtliga av dem här tidsblocken. Många lärdomar, tårar och skratt. Men dom har också ställt till det för mig själv genom att jag så slaviskt delat upp dem var för sig.
Jag har tidigare tyckt att jag varit okej-bra på att presentera inför grupp, då allrahelst om saker jag känner till och tycker att jag kan. Idag var lite annorlunda. Man skulle kunna tro att det man har mest kunskap om, kan utan och innan, flytande med bakbundna händer och skylda ögon är... en själv. Med enkel matematik borde alltså dagens presentation gått rätt fint. Men nej. Det var skakigt. Rädslan för att bli dömd var överhängande mig mest hela tiden. Jag vet att det inte finns något facit, ingen som lyssnar kan egentligen slå upp sista sidan i boken och rätta mig för att ha lämnat en felaktig bild. Ingen känner mig så väl som jag själv. Men ändå... den där känslan. Om det är att vara (o)tillräcklig, duktig, lagom utstickande, förvånande eller något annat vet jag inte. Men känslan var och är där.
Jag tycker att jag lär känna mig själv mer genom andra, inte genom mig själv. Jag har ingen aning om vem jag är. Jag vet bara vart jag varit. Och vart någonstans jag vill. Men är jag mitt förflutna, är jag mina prestationer? Nja.. skulle jag vilja säga. Jag hoppas inte det. Mina erfarenheter och upplevelser får gärna ha influerat mig, men inte låta sig definiera vem jag är idag. Ibland kan jag var logisk i just tanken av att inte låta erfarenheter definiera en, men ibland jagar den ikapp mig och sätter igång en oklar och jobbig känsla i mig där logiken helt enkelt inte får plats. Det svänger liksom.