spontana blixtvisiter
Att bryta ihop och bita ihop är två förvisso väldigt skilda saker. Men för egen del är det nog egentligen samma sak. Människor hanterar situationer olika. Reagerar, agerar och interagerar med det som gör ont på olika sätt. Att dra och släppa taget om det som jag tror är viktigt får jag numera testa på emellanåt. Det är bra.
I vissa situationer förvåntas människor leva ut sin unika person. Ibland kräver vi samförstånd, röda linjer och att hålla sig inom gränserna. Samtidigt skriker vi ut hur vackert unika vi är. Men vi är ju unika i en kontext. Och vårt unika jag förväntas ändå passa in i normen. Annars då jäklar.
Jag har alltid haft en del i mig som kämpat åt båda hållen. Därför är det inte alltid lätt att släppa kontrollen och ge efter för det vi inte har en aning om. Eller saknar makt över. Du dras mellan föreställningar om vad som förväntas av dig, vad du måste göra... samtidigt som det enda du vill är att förverkliga dig själv, inte någon annan. Eller hur?