Jag och en vän drack rödvin och såg filmen "into the wild" för ett tag sen. Det visade sig vara en väldigt djup kombo. Rödvin är inte mitt bästa, men i rätt sällskap och inte för tungt så är det fint. Att filmen vi såg var en sån där förändra-ditt-liv-nu film är något som kanske gjorde vinet lite godare. Filmen, som är en sann berättelse, handlade om en kille i min ålder som krasst förklarat bröt upp med sitt liv. Han skänkte alla sina besparingar till välgörenhet, sa upp sin lägenhet och sålde sin bil. Och vips - en dag är han borta. Med en ryggsäck för att typ lite ge upp sig själv för ödet för att nå hans mål, som är Alaska.
Här ligger jag i soffan i min etta i Helsingborg. Så kan det också se ut. Tänker att det är så lätt att romantisera vissa öden och livsberättelser. Det viktiga är inte jämförelsen av det egna och en annans liv, utan snarare utifrån vilka perspektiv jag istället förmår se på mitt eget liv.
Hade jag satt en genre på mitt liv hade jag nog valt drama-komedi. Få inslag av action och skräck. Det senare är jag tacksam över att slippa.