Idag började vi en kurs som syftar till att arbeta gränsöverskridande mellan (kommande) socionomer och uppdragsstudenter som har olika erfarenheter av att ha befunnit sig i "systemet". Erfarenheter av missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa m.m. Efter bara första dagen undrar jag varför den här kursen inte är obligatorisk i utbildningsplanen. Vi vet att socialtjänsten fungerar knackigt just nu, vi känner till att personer inte känner sig hörda eller bemötta med respekt och vi vill se en förändring. Men de känns lite som att man står å stampar på samma ställe. Däremellan ryms förklaringar (ursäkter) på resurser, arbetsbelastning och hög personalomsättning. Alla som såklart spelar en stor roll för hur de sociala arbetet bedrivs och utförs - samtidigt så tror jag inte att ovan nämnda orsaker bestämmer hur jag bemöter en klient, vilken attityd jag har och vad jag signalerar. Den inställningen går liksom inte att köpa sig till. Det är en mentalitet. Jag försöker alltid tänka att i slutet av dan så är vi alla människor, och det är en slags ödmjukhet inför det som jag tror kan bidra till bättre möten inom soc och som man ska bära med sig, alltid. Vi är alla människor och går igenom svåra saker, vissa mer och värre än andra, men det finns ju så mycket att hämta ifrån det. Så mycket kunskaper, lärdomar och erfarenheter som vi bara kan få om vi pratar med varandra. Möts halvvägs och tillåter varandras olikheter.
Kloka ord, du har fattat grejen!!