Lavendelskum
Jag har aldrig haft badkar i hela mitt liv. Tills september '14. Jag hade ojat mig hela sommaren, försökt av arbetskamrater samla in tips och idéer för hur den ultimata badritualen går till. Fick nys om badbomber som exploderar i vattnet, lavendelskum och lugnande oljor som skulle rena kropp å sinne. Tända ljus. Klassisk musik. Kanske ett glas vin. Inför mitt första bad hade inget av ovanstående införskaffats. Jag hade köpt på ica maxi ett badskum för 24,90 som luktade tvål. Jag hade inte gjort i ordning en spellista med Vivaldi och Beethoven. De var bara jag och ICAs egna badskum. Med badkaret fyllt till sin topp var jag redo, en fot i försiktigt - för att snabbt inse att vattnet är alldeles för varmt. Jag hade nämligen hört av andra att värmen fort försvinner från vattnet, jag hade därför brassat på och tagit i rätt rejält när jag fyllde badkaret med varmvatten. I all uppståndelse av alldeles för varmt vatten insåg jag att man kunde tappa ur vatten och fylla på med kallt. När jag ryckt proppen försvinner halva badkarets vatten ut i badrummet. Det fanns visst ingen koppling mellan badkar å golvbrunn. I en timme svettandes fick jag tappa ut badkaret i omgångar om ungefär 2dl per tapp. Det dröjde två månader innan jag gav badkaret ett försök igen, då med färdig spellista och tända ljus. Efter ett traumatiskt första försök till bad blev det denna gången oerhört lyckat.
Ibland tar det emot att göra om och göra rätt. Ibland tar det två månader och ibland kanske två år. Det kanske inte alltid går att skrubba bort den delen av oss själva som vi önskar, och jag har egentligen oerhört svårt för ord som acceptans och att låta saker landa... men ibland kan inte livet existera utan dem ordens innebörd. Det som inte kan försvinna kräver sin acceptans, först då kan man landa. & då behöver man inte skrubba sig själv längre.