14 år gammal stod vi i vardagsrummet och skrålade till Carolas 'det regnar i stockholm'. Carola sjöng minns jag om att ringa ett samtal, om brännande händer på en nummerskiva. Det var då. Nu är nu. Men häromkvällen när jag lyfte på luren... brände det sådär ilsket som Carola vittnar om i sin sång. Att svälja sin stolthet och erkänna sig besegrad, ett svajigt 'hallå' och en adrenalinpumpad dimma. Ett samtal som satte ner foten på något sätt. Att det räcker.