reflexioner.blogg.se

Mitt liv har hittills skildrats av olika identiteter. Jag har haft en oerhörd passion för sport. Allra helst fotboll. Gått igenom kamper på mittfältet och slagit många djupledspassningar. För att sedan hitta mig själv i frivilligorganisationer, fast besluten om att världen är skev och människans rättigheter tullas på allt för mycket. Hållit i föreläsningar om sänkt rösträttsålder, brandtal på kristallnatten och intensiva diskussioner om varför barnkonventionen ska bli lag. För att sedan ur andras ögon beskrivas bryta sig loss och leva som en tonårsrebell med en vardag av ångest och trubbel. Men vad visste dom egentligen?

Samla sig... kvala in på akademikernas arena och läsa samhällsvetenskap stressa inför tentor och vända på ören. Ifrågasätta allt som går. 

För att sedan, ensam, på min kammare låta hjärnan gå på hög varv.

Samtliga identiteter lever kvar i mig på ett eller annat sätt. Men har också lett till en smärre kris om vem jag är. Jag har stolt klappat mig på axeln för att jag lyckats hålla isär mitt känsloliv från det rationella/logiska. Tills för mindre än ett år sen. När min handledare frågade mig varför jag inte valde att integrera dessa i varandra? Att min s.k "lyckosamma" uppdelning skulle leda mig rakt till väggen snarare än till den framgången jag förväntade mig. Hennes ord blev en början på en lång resa för att lyckas föra samman mitt känsloliv med min logiska sida. Det är svårare än vad man tror. Viktiga personer kom av en tillfällighet in i mitt liv. Såhär i efterhand ser jag vilken oerhört viktig roll dem haft. Skammen av att inte reda ut sig själv har varit överhängande mig så länge jag kan minnas, men genom viktiga personer har den gått att förstå, hantera och faktiskt delvis övervinna. Mina tillkortakommanden som lämnar avtryck i allt jag gör har totalt satts i gungning, deras existens har ifrågasatts. Varför är dom där? Men det har visat sig vara nödvändigt, till och med livsavgörande många gånger. 

I det här dunklet har jag trotsallt stundtals känt en inspiration som jag inte trodde var möjlig. Att se alternativen jag har framför mig är läskigt, men också en kompass för framtiden. Sen i maj förra året har jag genom att berätta och prata om det upptäckt att det är så många fler personer som delar mina känslor och orosmoln, men också glädje och nyfikenhet. Det här med att krossa tabun har nog aldrig varit viktigare. För mig har det inte handlat om att stå på barrikaderna, utan att tala om det för mig själv - och inför andra släppa på spärren. Det är uppenbart att saker och ting tar tid, att processer är långa och segdragna. Men dom processerna verkar höra till. Att tillåta sig föra samman två skilda, galet olika, delar av en själv kan leda till nya insikter. Vissa smärtsamma och vissa härliga.

Men det är okej.