Att cykla
Min bästa och sämsta egenskap är att jag tänker alldeles för mycket. Jag önskar det kunde bli lite mindre av det. Kanske inte tankarna i sig, mer innehållet och hur jag för vana väljer att analysera allt som går att analysera. Oftast leder dom sällan fram till några svar, tvärtom ställer "mina analyser" egentligen bara till det genom att nå fram till ett "jag vet inte". De gånger jag når fram till ett svar tenderar det att sabba allt jag har byggt upp vad avser positiva känslor, aningar och tankar. Det liksom leder ju ingenstans. Det leder mig bara oftast bakåt. Tvärnit, u-svängar och ändlösa rondeller - allt detta på en jävla cykel. Körkort har jag ju inte. Det går lite att likna med hur det ser ut just nu. Med en cykel tar det dubbel så lång tid att komma fram, i motvid är det extra jobbigt. I medvind är det en frihetskänsla. Minns en sommar på gotland när jag jobbade i hemtjänsten. Jag cyklade på trottoaren, det får man göra på ön. Mötte ett gäng turister som högt konstaterade för mig att trottoaren är till för gående, inte cyklister.
En halvklashig cykelanekdot från 2011 får sätta ord på, enligt mig, människans förutsättningar idag. Trottoarer, vägar och möjligheter att nå dit man vill är inte anpassade efter alla. Vi delar upp oss i fack och i väggrenar: du hör dit och jag ska vara här. Och lite... jag kan inte hjälpa dig om du inte är gående eller har körkort, om du inte är sjuk eller frisk, normal eller onormal. Cyklister är så knepiga, oförutsägbara. Dom är lite varstans. Vissa duktigare än andra - pekar med hela armen åt vilket håll dom ska svänga så övriga vet och kan anpassa sig, plingar på klockan och har cykellyse.
Och sen såna som jag då. Vacklande och tänkande, vill inte ha hjälm och cyklar på trottoarer. Tänker och analyserar saker som jag inte har en aning om, som jag tror jag ska kunna besvara - men i själva verket inte kan. Och då blir det tvärnit, u-sväng och labyrint-liknande rondeller. Passar inte riktigt in i normen.